MegaMind - barnutställning på Tekniska museet

700 barn, tre år av förberedelser och en stark ambition att göra en utställning tillgänglig för alla. Det har varit viktiga delar i arbetet med Megamind på Tekniska museet i Stockholm

Utställningen Megamind på tekniska museet riktar sig till barn och unga och ska vara en plats där besökarna ska kunna experimentera och lära sig nya saker. Utställningen öppnade i september 2015, sträcker sig över två våningsplan och inte mindre än tvåtusen kvadratmeter. Det här är den största satsningen i Tekniska museets snart hundraåriga historia. 

En viktig pusselbit är också att utställningen inte bara är för barn och unga, den har dessutom tagits fram tillsammans med barnen själva. I flera omgångar. 

– Barnen har fått hjälpa till med att komma med idéer, som sedan har tagits fram och därefter testats av andra barn – allt har skett tillsammans med olika grupper via så kallad co-creation, säger Anna Velander Gisslén, kommunikatör på Tekniska museet. 

Arbetet med MegaMind tog sin början för mer än tre år sedan när Tekniska museet fick i uppdrag av styrelsen att skapa ett nytt så kallat science center. Syftet var att skapa en utställning kring framtidens kunskapsbehov, med kreativitet och innovationsförmåga i centrum. Den som besöker Megamind ska ha möjligheten att tillägna sig ny kunskap inom teknik och naturvetenskap genom att prova sig fram i de 43 olika installationerna. Ledorden i själva utvecklingen av utställningen har varit ”Tillsammans " och "För alla”, berättar Ann a Velander Gisslén. 

– Det har följt med oss hela tiden i arbetet med projektet. Tillsammans har man roligt och om man har roligt lär man sig mer, helt enkelt. 

När det stod klart att Tekniska museet skulle ta sig an den här nya utmaningen var ambitionen att utgå ifrån barns egna önskemål och förväntningar. Därför annonsera man i sociala medier efter barn som kunde tänka sig att delta i att experimentera fram den nya utställningen. Över 200 barn med olika funktionsförutsättningar har deltagit i idé- och designfasen  och  500 barn har användartestat de olika installationerna. Anna Velander Gisslén tar ett exempel på hur något barn hade en fundering kring hur en idé föds. 

– Och då spånande barnen tillsammans fram att en idé kommer kanske är som ett ljus som swishar genom huvudet. Och det stämmer ju ganska bra med hur hjärnan fungerar. Vi har använt det i utställningen med lampor och ljus i taket som ger associationer till synapser och neuroner.

På så sätt har utställningens producenter hela tiden fått jobba med att plocka fram idéer utefter barnens önskemål. Idéerna har sedan testats på andra barn, gjorts om igen och sedan testats till dess att de funkar, är roliga och begripliga. 

– På så sätt har vi hela tiden fått backa, göra om, prova på nytt, kanske backa igen, för att sedan testa. På det viset har det fortsatt framåt genom hela processen, säger Anna Velander Gisslen.

Ett uttalat mål är att Tekniska museet ska vara ett av de mest kreativa och moderna tekniska museerna i Europa. Och vad det gäller Megamind har fokus även legat på tillgängligheten. Att det kräver en ganska stor portion kunskap att ro den ambitionen i hamn insåg personalgruppen redan i ett tidigt skede. Anna Velander Gisslén poängterar att tillgänglighet inte enbart handlar om lokalanpassningar och praktiska lösningar. 

– En stor del av utvecklingsarbetet har lagts på utbildningar för personalen. Det har tagit mycket tid att samla all den kunskap som vi nu har och som var nödvändig för att kunna genomföra projektet. 

Utbildningarna köptes in av utbildningsföretaget Funka och finansierades med hjälp av ekonomiska medel från Post och Telestyrelsen och Allmänna arvsfonden. Dessutom har ett trettiotal organisationer och intresseorganisationen konsulterats under arbetets gång.  Tanken var att alla inblandade skulle få klart för sig vilka olika typer av individuella behov som finns och hur man möter dem, men också att lära sig arbeta med ett inkluderande bemötande som tillgodoser alla individers olika behov.

Nu när Megamind är i gång är alltså tanken att nå så långt som det bara är möjligt vad det gäller tillgänglighet för alla.

– Det kommer kanske vara så att vissa grupper inte kommer ha möjlighet att ta till sig allt på alla ställen i hela utställningen, men då måste det vara så att de kan ta igen det på andra platser. Det får inte vara så att en viss grupp blir förfördelade flera gånger, säger Anna Velander Gisslén.  

Exempelvis finns det installationer där någon som inte ser kan känna vibrationer i kroppen istället och det finns information vid varje station som är anpassad efter personer med kognitiva svårigheter. Dessutom är alla informationspunkter datoriserade och informationen är tillgängliggjord på både svenska och lättläst svenska, engelska, samt i punktskrift, teckentolkad, uppläst text och en variant för den med kognitiva svårigheter med symbolstödd text.

Att alla ska kunna delta på lika villkor är kärnan i Megamind och utställningen har kommit till genom samarbete med barn med olika funktionsförutsättningar. Under arbetets gång insåg man vikten av att låta barn med särskilda behov få extra utrymme att utforska i lugn och ro. Därför finns nu möjligheten att besöka utställningen när det endast är öppet för dem med just det behovet.

Anna Velander Gisslén konstaterar att en av de största utmaningarna i det inkluderande publikarbetet har varit att nå ut och få alla att känna sig välkomna. 

– Vi vill vara alla små geniers favoritställe oavsett funktionsvariationer, säger hon och förklarar att många familjer som har en familjemedlem med funktionsnedsättning per automatik räknar bort museivärlden eftersom de av erfarenhet "vet " att den inte är tillgänglig för dem. 

– Det är naturligtvis jättetråkigt och därför har vi funderat mycket på hur vi ska nå ut med att alla är välkomna hos oss och att utställningen faktiskt är anpassad för det. 

Det är en hård nöt för kommunikatörerna att knäcka och där har Tekniska museet fortfarande en hel del arbete kvar att göra. 

– Vi kommer att fortsätta med att utveckla arbetet kring kommunikationen. Och det är ju inte helt lätt. Hur tydliggör vi bäst att vi nu kan erbjuda ett mer relevant och tillgängligt utbud för fler personer? Frågar sig Anna Velander Gisslén. 

Hon är övertygad om att alla vinner på tillgänglighet. Både på ett medvetet och ett omedvetet plan .

– Se bara på vattenblandaren som togs fram för personer som inte kunde skruva på vanliga vattenkranar. Vem vill inte ha en sådan idag? Det är ett bra exempel på hur tillgänglighet faktiskt gynnar alla. 

Hanna Jedvik